Det var en gång en åsna. Den ville till Bremen för att bli stadsmusiker. På vägen träffade den en hund, en katt och en tupp som inte hade något bättre för sig, utan beslöt sig också för att bli stadsmusikanter i Bremen. På vägen skulle de övernatta i skogen men hittade istället ett trevligt hus med rövare i. De skrämde bort rövarna och eftersom djuren trivdes så bra i huset beslöt de sig för att stanna där och leva lyckliga i alla sina dagar.

Som sagt var jag i Bremen de senaste dagarna. Man kan säga att hela stan är mer eller mindre präglad av den ovannämnda sagan. Jag var där med min andra värdfamilj som jag ska flytta in hos om en knapp månad. Jag lärde känna familjen bättre och är övertygad om att jag kommer få det lika bra där som här.

Stadsmusikanterna som staty i Bremen. Anledningen till att åsnans framben är så glansiga är att om man håller en hand på var och ett av frambenen får man önska sig något. Jag vet inte om man får säga (skriva) sin önskning sen. Men det är kanske dumt att chansa. 

När man är i Bremen med en Opa som varit historielärare får man reda på massa historiska saker. Denna linjen (mellan de olika gatstenstyperna) till exempel visar var gränsen mellan tyska och svenska sidan av Bremen gick en gång i tiden. Bilden är tagen från Svenska sidan. 

I den äldre delen av staden finns det många smala gator och gränder. Här står jag i den smalaste som jag hittade. 

Vet ni var min kamerasladd var? I den nedersta byrålådan under min skolväska och en Müller-påse.

Frida