Tomt. Garderoben ekar. På skrivbordet ligger bara en hårborste kvar. Anslagstavlan är rensad. Massor av post-it lappar med tyska ord är borttagna från väggarna. I byrån där jag brukade ha mina skolböcker står bara Breaking Dawn på tyska kvar. Det ända som är fullt är papperskorgen och mina resväskor. Även om jag vetat om denna flytten i ungefär ett halvår och hela tiden varit medveten om att denna dagen skulle komma förr eller senare känns det som att tiden bara sprungit iväg och jag inte riktigt hunnit med. Imogon vid halv elva är vi bjudna på brunch hos den andra familjen och sen ska jag stanna där i ett halvår. Förmodligen bli nästa inlägg jag gör det första hos nya familjen.

Det låter som att jag ska flytta 100 mil bort. Så är det ju inte. Det är 40 minuters gång väg, 2 km fågelväg eller en väldigt lång nerförsbacke dit. Och jag känner redan familjen och det är ju skönt. Jag vet att jag var fruktansvärt nervös innan jag slängde min ryggsäck över axeln, gav mamma och pappa en sista kram och en sista tårfylld blick och gick genom säkerhetskontrollen på Kastrup. Det var 5 månader sedan, men ett helt annat liv. Men det är ju fortfarande samma liv och samma Frida Larsson, egentligen. Bara i ett annat land och med andra vanor och att namnet numera uttalas Frieda Laarson. Det som ska packas ner imorgon är bara några få saker. Tandborste, pyamaströja, gosedjur och den där hårborsten som alla redan vet ligger på skrivbordet. 

Frida