Nu sitter jag då här i mitt nya hem. Väskorna är uppackade. Himmla mycket grejs jag har! En hel hylla med skolböcker, eftersom jag har kvar mina gamla skolböcker från 10an också. Och massa svarta strumbyxor märkte jag att jag har, men det jämnar väl ut sig, eftersom jag bara har 2 par jeans. Vi åkte hit med gamla familjen vid 10 och åt frukost tillsammans. På tal om frukost måste det införas Brezel på svenska bagerier. Det är ju mums. Tänk innehållet från en fralla och istället för vanlig hårt skal är skalet (eller säger man stekskorpan? Nej, det låter fel, men ni fattar vad jag menar!) lite mjukt och smakar salta pinnar. Och alltsammans format som en stor kringla. Efter frukosten blev det lite tårar i samband med hejdå till första familjen. Jag vet ju att jag kommer träffa de fler gånger, men det är något med mig och säga "hejdå" som jag har lite svårt för. Men jag försöker tänka lite såhär: Om man inte säger hejdå kan man ju inte uppleva glädjen när man träffas igen. När första familjen åkt hem började jag packa upp. Lättare sagt än gjort. Jag visste inte riktigt var jag skulle börja. Det blev att jag rev upp allting på sängen, vilket resulterade i att jag var tvungen att vika om alla kläder innan jag stoppade in dem i garderoben. När jag var någorlunda färdig tog vi en promenad hela familjen upp på någon höjd där man såg ett snötäckt Ludwigsburg och Poppenweiler. 

Nu på kvällen inträffade något jag inte kunde tro. Jag satt (nästan) frivilligt och räknade matte tillsammas med värdamamma, som förövrigt är mattelärare. Och jag förstod lite mer vad det går ut på det här med Ebene (vet inte vad det heter på svenska). Bra va? Det ända som är lite dåligt är att det det är väldigt segt internet på mitt rum, men superbra om jag sitter precis utanför. Men det kan jag leva med. 

Frida